Vi trodde vi skulle fira 30 år 2023, men det blev istället 30+1. Det har uppdagats att vi har haft fel årtal i logotypen

 

”Vi ville spela golf”

I början av 1990-talet var det kö till golfklubbarna. Det var också finanskris. Golfbaneprojektet Brå GK AB gick i konkurs och under hösten 1991 bildade ett antal intressenter och f d aktieinnehavare en interimsstyrelse med avsikt att köpa loss golfbanan. Detta misslyckades dock, men några intressenter fortsatte oförtrutet att söka en lösning.

Efter att ha engagerat en i Norrköping känd företagsprofil som tänkt ordförande, Henry Björklund, i den nya klubben lyckades man engagera HSB, som med sina ekonomiska förutsättningar gjorde det möjligt att köpa loss den ännu inte färdigställda banan av konkursförvaltaren. Först i maj 1992 nåddes en preliminär överenskommelse.

När jag träffar två av de engagerade och involverade intressenterna från början av 1990-talet; Bo Söderqvist och Leif Hemstad är det fortfarande vinter och frost på gräset i Manheim. Trots att det gått över 30 år sedan dramatiken minns de tydligt händelseförloppet, även om de tagit fasta på olika detaljer. De två herrarna var tillsammans med Per-Arne Johansson och Henry Björklund drivande i att få till en diskussion med konkursförvaltare och banken för ett utköp från konkursboet. Drivkraften var enkel.

 

• Vi ville spela golf! Vid den här tiden var du tvungen att stå i kö länge eller ha de rätta kontakterna för att få släppas in i en golfklubb och få spela golf, förklarar Leif Hemstad.

Banan som är ritad av Björn Magnusson byggdes 1990 och kostade ca 50 miljoner kronor. Men projektet gick i konkurs och Norrköpings Tidningar skrev om att golfbanan snart skulle bli potatisåker i stället. På grund av det ekonomiska läget i Sverige krävde banken en stark partner till den framtida golfklubben. Det togs därför kontakt med HSB, ett av skälen var det engagemang som HSB hade i Marby som gränsade till golfklubben. HSB försäkrade också att de inte hade något intresse i själva golfbanan. Men en golfbana i området höjde attraktionen och värdet på området.

Under våren nåddes en preliminär uppgörelse med konkursförvaltaren om ett arrende till december 1992 och namnet Brå GK köptes loss. Den nya klubben Bråvikens GK bildades i mitten på maj -92 under medverkan  av Svenska Golfförbundet. Men det höll på att ta ett gräsligt slut. Banan hade skötts exemplariskt och gräset växte som aldrig förr. Dock fanns det inga gräsklippare och andra maskiner tillgängliga då leasingbolaget hade tagit tillbaka dem. En bankonsult från Svenska golfförbundet besiktade banan inför förhandlingen och meddelade att om inte gräset klipps inom 12 timmar kommer det kvävas och dö.

• Om vi inte kunde klippa gräset inom tidsramen skulle allt behövas plöjas upp och sås om till en kostnad av 10 miljoner kronor. Detta gav oss ett bra förhandlingsläge och tack vare HSB kunde vi lösa gräsklippning genom deras maskinpark, berättar Leif Hemstad.

HSB Boservice AB tillsammans med Bråvikens Nya Golfklubb kunde köpa golfbanan. Så långt var allt frid och fröjd, men olyckskorparna kraxade: ”De kommer aldrig att lyckas”.

• På den här tiden var inte golfklubbarna vänliga. Du fick böna och be för att få spela golf. Vi ville vara mer folkliga och bestämde oss för att kalla oss den vänliga golfklubben, säger Bo Söderqvist.
• Med banpersonal under ”Lajes” ledning och med intensiv satsning på marknadsföring fick man snabbt igång verksamheten för att få nya medlemmar och greenfeegäster.
• Andra golfklubbar hade inte behövt marknadsföra sig, men vi behövde synas. Vi satsade på radioreklam, tv-reklam och TV4-golfen. Vi hade bilagor i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och lockade stockholmarna med paketresor, säger Bo Söderqvist.

Resten är som man säger historia.

Text: Jessica Ågren Ohlsson. Foto: Fredrik Erikson

 

 

---

 

Återförening Bråvikens golfelit

 

Nostalgi och skratt fyller luften när Bråvikens gamla golfelit återförenas för att minnas sina äventyr både på och utanför golfbanan. Här blickar fem personer tillbaka på ungdomens tävlingsanda, plastpåsar runt spikskor, 210-hålsutmaningar och den gemensamma drömmen om att nå toppen.

Robert Falk studerar ett gammalt tidningsurklipp, synar det i de svartvita kanterna och skakar på huvudet:
”Har vi varit så unga?” säger han.

”Det måste vara photoshoppat.”

Bilden från Norrköpings Tidningar föreställer Bråvikens båda elitlag som samma dag lyckades ta sig upp ett hack i seriesystemet. Året är 2000 och herrarna var klara för division 1; damerna för lag-SM.

”Serieseger gånger två. Helt okej”, säger Lotta Lovén med ett leende.

Tillsammans med Isabelle Rosberg, Cecilia Lindqvist och Martin ”Mörten” Andersson har de stämt träff på ett centralt beläget fik i Norrköping för att prata minnen.

Det är en nostalgisk kvintett som flyger mellan ämnen, från hamburgertallrikar ”på krita” i herrgårdsrestaurangen, firar-bananaskids i shopen efter att ha vunnit en korthålsfajt mot en kompis och alla de polletter som trillat ner i automaten innan rangekorten kom in som en digital revolution.

En minnesrik Mörten, som vid öppning valde medlemsnummer 77 (trots att han är född 1976), beskriver Bråviken som en ”fritidsgård” på nittiotalet.

”Vi var många som ’bodde’ på banan. Utan smartphones bestämde vi en tid, till exempel 08.00, och möttes vid vändhållplatsen i Abborreberg för att cykla ut till banan. När mamma frågade när jag skulle komma hem svarade jag bara ’sen’.”

Isabelle nickar inkännande:

”Ja, hem ville man först när daggen började lägga sig.”

”Man fick lyssna när bollen landade”, inflikar Cecilia.

Även Lotta minns de tidiga tonåren, uppväxttiden som kom att forma henne som golfare, med glädje:

”Föräldrarna dumpade av oss på klubben, där vi fick billigare mat i restaurangen. Vi orkade knappt släpa runt våra golfbagar men bodde mer eller mindre där ute. Grunden var att vi var ett stort gäng som hängde där tillsammans, och det gjorde verkligen en stor skillnad.”

Robert, som bara hade ett par minuters färdväg från Ljunga till klubben med sin lätt trimmade MT5 Honda, tillbringade tid på klubben även utöver träningen och liret.

”Jag jobbade som banarbetare i några år. Vår banchef, Laje, var en rolig karaktär. En dag slog jag ett inspel en meter ifrån flaggan. Då kom han fram och flyttade hålslaget innan jag hann putta. ’Så kan det gå’, sa han och drog iväg. Jag bara garvade.”

För juniorerna och de unga seniorerna på Bråviken var det tradition att under påsken åka söderut för träningsläger. Då vevades Offspring på hög volym i minibussarna innan de skånska rapsfälten öppnade upp sig och banorna bjöd på typiskt aprilväder.

”Det var inte ovanligt med snöblandat regn och blåst från alla sidor. Men vi stod där klockan sju på morgnarna med plastpåsar runt skorna och asfaltshandskar och var supertaggade. Vädret var signifikant för alla läger. På kvällarna, efter middag, samlades vi framför någon tjock-tv och såg på SM-final i ishockeyn”, säger Mörten, som brukade skjuta förhållandevis lågt redan på våren men bäst minns hur han bakom en tågvagn på Örkelljunga Golfklubb fick i uppgift att sjunga och spela in ”Tänd ett ljus” med Triad.

De juniorer som under en säsong lyckades halvera sitt handicap, kanske från 5 till 2,5, hamnade i Team Halvan.

”Det var något alla drömde om, inte minst eftersom man fick fribiljetter till Scandinavian Masters. Och de som stod och knackade på toppen representerade ’VUP’ – ’Vi som vill upp till elitlaget’. Det var en tid som formade oss alla”, säger Mörten.

Som junior var Lotta den som uppnådde störst framgångar. Hon var 16 år gammal när hon vann Föreningsbanken Cup, vilket gjorde henne till bäst i Sverige i sin åldersklass vid den tiden. Hon inspirerades av Caroline Edgrens riksfinalseger i särspel tre år tidigare, där Caroline fick en bag, en artikel i Svensk Golf och ett spelkort som tillät henne att spela gratis i hela Sverige.

”Det var så coolt! Jag drömde om att en dag stå där själv – och till slut gjorde jag det. När jag var mitt i det tänkte jag inte mycket på att jag var bäst i Sverige för en dag, det har väl kommit först i efterhand”, berättar Lotta.

Även Mörten skapade stora rubriker både lokalt och på ett rikstäckande plan när han tillsammans med Micael ”Hallon” Hallgren utmanade gränserna genom att spela 210 hål (!) på ett dygn, omgivna av blixtar och nattliga kroggäster.

”Alla på banan flyttade på sig när vi kom. Vi hade förberett med vattendunkar och bollar på tee och kämpade oss igenom åskan som slog ner under ronden, med barkbitar som flög runt oss och åsknedslag på hål 13 som till och med slog ut en vit Mazda 121. Johan Lenngren och Niklas Åkesson kom direkt från krogen till banan på natten, med ett sexpack folköl, och vi hasade oss runt med lysbollar i mörkret. Under shortsen bar vi cykelbyxor för att undvika skav. När allt var över och vi stod på 23:ans tee med två minuter kvar av dygnet, valde vi att skita i att slå ut. Risken var att någon skulle göra hole-in-one och den andra inte håla ut”, säger Mörten.

Isabelle skrattar till:
”Nobelt av er. Men ändå lite kaxigt att tro att man ska sätta den!”

I golfkretsar har Isabelle i många år varit ett välbekant namn och ansikte. På tidigt 2000-tal bytte hon svenska västkusten mot spanska solkusten när hon via det beryktade kvalet klippte sitt Ladies European Tour-kort.

”När jag såg Full Swing (dokumentärserie på Netflix) var det tydligt att det är så mycket press på touren, och det stämmer ju. Själv hade jag knappt råd att äta. Jag kånkade runt själv och fick sova på flygplatserna. Men jag kom verkligen ut i Europa, och det är jag stolt över idag.”

Stoltheten är också påtaglig när Bråviken-tjejerna pratar om sina gemensamma minnen från seriespel.

”Jag värvades från Klinga till Bråviken och fick verkligen ett så varmt välkomnande där. Ett av mina bästa minnen var när vi vann division 1 och tog oss upp till lag-SM”, säger Cissi, som också hann med att vinna Bråviken Open i princip omgående efter att ha bytt klubb.

”Ja, lag-SM var verkligen en fantastisk vecka”, fortsätter Isabelle.

”Nivån var hög och vi hade deltagare i olika åldrar, från Karin Kinnerud som var 16 år gammal till mig som nästan var 30. Det var en underbar och blandad grupp som verkligen samarbetade. Vi delade med oss av vår kunskap till de yngre tjejerna, vilket skapade en stark sammanhållning över åldersgränserna.”

Apropå lagspel lyckades Robert i en bästboll i division 1, på Södertälje GK, skjuta en 60-rond.

”Ja, du minns det väl lika tydligt som jag, Henka… Allt funkade ju. Vi var i zonen och hade hålkant på sista hålet för en 59:a”, säger han.

Var det länge sen du var i zonen?

”Det var nog första och enda gången där i Södertälje. Idag kan jag knappt spela golf längre, det är helt otroligt. Jag har höjt mig till hcp 6 eller något sådant.”

Så du skulle inte vinna om vi alla drog ihop en reunionrond?

”Knappast.”

Vem vinner då?

”Inte jag”, svarar Mörten, Cecilia, Isabelle och Lotta i kör.

Men så sjunger Isabelle i:

”Alltså, jag vill vinna. Jag skulle give it a run.”

Lotta plockar upp telefonen och knappar fram almanackan.

”Vi borde ju boka in ett datum. Det är dags för det.”

Cecilia nickar:
”Är det tävling så är det. Vi kör!”

 

Text & foto: Henrik Lenngren